My thoughts about breeding – part 3

2 years ago av Linda

För er som följer och läser min hemsida som uppdateras ganska oregelbundet så hann ni kanske läsa
om Mina tankar om avel, del 1 och del 2. Jag valde att göra inläggen osynliga för er läsare efter ett
tag eftersom jag hade en tanke om att jag skulle sammanfatta allt i en skrift, men nu har jag
obestämt mig. Del 1 och 2 finns därmed tillgängliga här på hemsidan igen (samt i länkar nedan), i
tillägg till att jag nu publicerar del 3.

Del 1 och 2 skrev jag för ganska precis ett år sedan, och sedan den tiden har det faktiskt hänt en del –
utvecklingen har gått framåt!

Jag var övertygad om att jag inte kunde ha en kull i 2022 eftersom jag inte hittade en lämplig
hanhund, men tack och lov så har jag genom mitt nätverk av otroliga personer fått tag i en hane som
jag kände kunde bidra till min avel, även om vi pratar om bidrag i mycket små beståndsdelar. Jag har
just nu 7 valpar som snart är 3 veckor gamla (alla är tingade).

I del 1 skrev jag om de tre olika poolerna, pool 1, 2 och 3. Hanen som är pappa till min snart 3 veckor
gamla kull kallas Ruffy och han består till 50% av DNA från pool 2, det vill säga, hans pappa är en
färgad schäfer. Ruffy ägs av en klok uppfödare i Finland som under många år verkligen har försökt
avla för genetisk variation.

Vad innebär detta för de sju små trollen som ligger i valplådan? Jo, det innebär att de har fått med sig
ungefär 12,5% av DNA från ursprungspopulationen, det vill säga, den population som vit herdehund
skiljdes ut från för 20-30 år sedan (vilket för övrigt är en oerhört kort tid sett ur ett genetiskt
perspektiv). Det innebär således inte ”nya” gener, utan nygamla gener. Det är med andra ord ett
väldigt litet steg på vägen mot ökad genetisk variation inom vit herdehund, men alla resor startar
med ett steg, heller hur?

Det innebär också att några valpar kan komma att bli lite mer guldfärgade i pälsen, ett problem för
de som främst har sina hundar för att åka på utställning, men tack och lov är det inte det primära
målet för varken mig eller mina valpköpare. Vi vill sträva efter så friska hundar som möjligt, inte så
vita hundar som möjligt.

Att valparnas farfar är schäfer kommer också att innebära ett visst stigma i VH-världen, då ett antal
mycket konservativa personer anser detta vara blandrasavel, ett uttryck som har en negativ klang, i
alla fall om man ser till kulturen som finns etablerad inom kennelklubbsvärlden. Valparna kommer
att få en stamtavla där det står att de är vita herdehundar eftersom pappan är en inmönstrad hund
och därmed är registrerad som vit herdehund och mamman är en registrerad vit herdehund. Detta
stigma är baserat på känslor som i sin tur bottnar i en kultur som vi genom organisationer har
upprättat genom diverse dokument och regler, inte nödvändigtvis baserade på forskning och
kunskap om genetik. Samtliga valpar är DNA-testade och jag har medvetet valt att inte uppge ras när
jag aktiverade deras Embark-konton utan jag väntar på att deras arvsmassa ska sekvenseras. Det ska
bli oerhört spännande att få ta del av deras DNA-resultat och jag ser fram emot att dela deras

resultat med deras blivande ägare. Kommer deras DNA att slå fast att de är 100% vit herdehund? Det
återstår att se!

Är denna valpkull lösningen på problemet som stängda stamböcker skapat? Nej, långt ifrån. Det är en
relativt kortsiktig lösning, om man bara tänker en kull i taget. Förhoppningsvis får denna kull en
något lägre genetisk inavelsgrad än genomsnittet, men den får som sagt inga nya gener, den får
nygamla gener. Den får förhoppningsvis en hög genetisk variation, då vi delvis använt oss av ”vattnet
från pool 2”. När denna kull senare (om allt vill sig väl) kan bidra till nya generationer så kommer den
genetiska inavelsgraden återigen att stiga, om de korsas tillbaka till populationen vit herdehund. Men
innan den tiden så hoppas jag att det kommit in nya friska gener i vår population som vi kan använda
oss av i vår avel.

Utöver utvecklingen i det lilla perspektivet, dvs min egen uppfödning, så har vår kennelklubb SKK nu
aktivt börjat informera om vikten av genetisk variation. Jag har deltagit på ett av SKKs möten under
parollen SKK 2030 – en turné av SKK runt om i Sverige där de frågor oss medlemmar hur vi tycker att
SKK ska se ut i framtiden. Jag åkte till Hudiksvall för att delta då det var det närmaste mötet rent
geografiskt och jag möttes av trevliga uppfödarkollegor från ett stort antal raser. Gemensamt för
många av oss var vår oro för hur stängda stamböcker påverkar våra raser negativt och till min stora
glädje hade SKK en punkt om detta i sin presentation. SKK har förstått att vi urvattnar våra raser på
genetisk variation, det råder det inga tvivel om. Vad de kan göra åt saken vilar i mångt och mycket
hos oss, dig och mig och alla andra medlemmar som är grunden för SKKs fortlevnad. Jag vill ha en
stark, välfungerande organisation i ryggen, en organisation som sätter hundens välmående högst på
agendan, därför blir jag väldigt glad när dessa signaler kommer från SKK.

Jag ska delta på SKKs avelskonferens i november som uteslutande ska handla om genetisk variation,
en konferens som jag verkligen ser fram emot. I tillägg kommer SKK att hålla ett webinar om genetisk
variation i december, vilket jag också ska delta i hoppas jag. Webinaret är öppet för alla som vill
delta, det brukar enbart finnas en begränsning och det är antalet deltagare (tidigare webinarer har
det varit max 200 deltagare som kunnat vara med). Jag tror det ligger en planering bakom
tidsföljden, dvs att först ha en avelskonferens där deltagarna är förtroendevalda inom rasklubbar och
därefter ett webinar. Detta tänk måste förankras, först hos de som sitter i rasklubbarna, sedan hos
medlemmarna i stort för det finns fortfarande ett stort antal personer där ute som anser att korsavel
för ökad genetisk variation är något negativt – en kvarleva från den kultur vi byggt upp under lång tid
och sannolikt en kvarleva som vi kommer att få leva med under många år framöver. Men
utvecklingen går framåt!

Det var mina tankar för dagen. Jag vet, som jag nämnt tidigare, att mina tankar anses radikala av ett
antal andra uppfödare, men det gör inget. Den som läser detta och anser att jag har fel är så
välkommen att motbevisa mig, men inte med känslor och en moralisk uppfattning om hur världen
ska se ut (för det är jag helt ointresserad av och ägnar inte min tid åt) utan med forskning och fakta
som styrker argumentet.

I vanlig ordning länkar jag, först till del 1 och del 2 av Mina tankar om avel, sedan kan du via bilden
från hemsidan till International Shiloh Shepherd Alliance klicka dig vidare till deras mycket
intressanta text om outcross dvs korsavel.

Därefter kan du läsa om vår nya Nobelspristagare Svante Pääbo och hans fantastiska forskning på
DNA, inte för att han forskat på hund men för att DNA nedärvs likadant oavsett organism. Och
slutligen, som alltid, så uppmanar jag dig att själv söka kunskap om genetisk variation och avel.