My thoughts about breeding – part 1

3 years ago av Linda

Jag har letat hanhund i lång tid, över hela världen, men tyvärr inte lyckats hitta någon som passar mina tikar vilket innebär att det inte kommer att bli någon kull i 2022. Problemet är inte att det inte finns fina hanhundar, problemet är att alla är nära genetiskt besläktade med mina hundar. Hur kommer det sig, kanske någon undrar?

Genetik

Genetik är komplicerat, men om man vill förenkla det så långt det går kan man likna det vid en pool med vatten. Låt oss säga att pool 1 innehåller 10.000 liter vatten.

Från dessa 10.000 liter tar man ut 1000 liter och häller i det vi kallar pool 2. Därefter blandar man dessa 1000 liter vatten med varandra, om och om igen. Några liter kanske blir förorenade av hanteringen, några liter spiller man när man blandar.

Man bestämmer sig sedan för att några liter vatten bara ska blandas med några andra, så man tar ut 50 liter vatten ur pool 2. Dessa häller man i pool 3 och sedan fortsätter man blanda dessa. Lite vatten spills varje gång, lite vatten blir förorenat varje gång. Efter ett tag har man kanske bara 30 liter kvar i pool 3 men man fortsätter blanda vattnet ändå, år ut och år in.

Om man skulle ta ett vattenprov från pool 1, 2 och 3, skulle man då kunna skilja de olika poolerna från varandra? Ja, sannolikt skulle man det då den sista poolen förmodligen är mer påverkad av hanteringen än den första men man skulle kunna se att det i grund och botten var samma vatten.

Vad är det jag försöker beskriva? Jo, pool 1 är det som vi kallar för ursprunget. Ursprunget till hunden är vargen, för sisådär 20.000-40.000 år sedan (forskare debatterar fortfarande när domesticeringen ägde rum, eller kanske snarare domesticeringarna då det verkar som att detta skett vid två tillfällen) skapades tamhunden. Hos vargen fanns en så stor genetisk variation att vi har kunnat skapa någonstans runt 400 olika raser som ser mer eller mindre olika ut, och under lång tid innehöll pool 1 all denna variation hos våra tamhundar.

Pool 2 är rasbildandet. Som exempel kan vi ta schäfern, den togs ur pool 1 och skapades på ungefär 30 hundar. Dessa 30 hundars gener hälldes alltså i en egen pool, den vi kallar pool 2. Där har dessa gener varit sedan slutet av 1800-talet. Det är fortfarande, mer eller mindre, samma ”vatten” eller gener. Jag säger mer eller mindre eftersom det finns en handfull uppfödare som har haft förstånd nog att blanda in nya gener i pool 2 under tidens gång.

Pool 3 är bildandet av vit herdehund. Vit herdehund stammar direkt ifrån schäfern och började skiljas ut runt andra världskriget (på grund av sin färg) för att för 20 år sedan bli godkända som egen ras. När en ras godkänns så stängs all tillförsel av nytt vatten till poolen av, dvs stamböckerna stängs. Det betyder att vi blandat 50 liter vatten i ungefär 2 decennier nu. Stängda stamböcker är alltså en form för organiserad inavel som de senaste 100-150 åren varit sanktionerad genom vår kultur av rasavel.

Skillnaden på skapandet och bevarandet av raser

Jag tror att det är vanligt att vi blandar ihop skapandet och bevarandet av raser. Många av våra raser har skapats just genom snäv inavel. Några raser har skapats mer eller mindre av sig själva genom att hundar inom ett stort geografiskt område förökat sig över tid och till slut blivit en homogen grupp som godkänts som ras. De som skapats på snäv inavel har idag, skulle jag våga påstå, generellt en hög genetisk inavelsgrad, medan de som genom mer naturlig selektion över tid har kommit att bilda en ras har en relativt låg genetisk inavelsgrad. Hur som så har vi idag ett antal raser som är slutna populationer, det vill säga, vi blandar inte dessa raser med varandra. Vi har skapat raser från den genetiskt rika poolen som jag inledningsvis kallade pool 1.

För att en pool ska hållas frisk och fräsch så behövs nytt vatten fyllas på med jämna mellanrum. Den måste hållas ren och fin så att inte alger eller annat oönskat får fäste. Med detta försöker jag förklara att nytt genetiskt material måste tillföras en ras kontinuerligt och att rasen som man vill bevara ska hållas ren och fin genom att vi hälsotestar och utvärderar avelsdjuren innan de går i avel, så att vi inte avlar vidare på onödiga sjukdomar eller annat elände som är ärftligt. Att tillföra nytt genetiskt material är att bevara en ras.

Nya tankar skapar ilska

Inom hundvärlden är detta radikala tankar för många och jag vet redan långt innan jag publicerar detta att jag kommer att bli kölhalad. Men bara för att några (kanske ganska många) kommer att bli arga så innebär det inte att de har rätt. Varför är detta radikalt? Jo, för att vi tänkt samma tankar i 100-150 år. Vi har avlat på detta sätt, organiserat genom alla världens kennelklubbar sedan slutet av 1800-talet. Den som tänkt annorlunda, eller inte känt sig bekväm med att följa strömmen har blivit utfryst, mobbad eller avstängd från gemenskaper. Detta är inte unikt för hundvärlden, vi människor fungerar nog bara så. Det som är annorlunda eller främmande blir ansett som något farligt eller osunt. Det är väl kanske vår inbyggda överlevnadsmekanism som slår till när vi reagerar så. Jag har, när detta kommit på tal, blivit uppmanad av en arg uppfödarkollega att lämna FCI om jag är så emot det som de står för. (FCI är en paraplyorganisation till de flesta av våra nationella kennelklubbar.) Jag har blivit uppmanad att sluta med vit herdehund om jag är så emot rasen. I en Facebook-grupp som jag är medlem av får man inte nämna ordet schäfer för gruppen är enbart till för vit herdehund och allt ursprung ska förnekas om man är en sann anhängare av rasen. I och med att jag publicerar detta kommer jag kanske att förlora några ”vänner” och säkert en och annan potentiell valpköpare också, men det kan jag leva med. Jag förstår att det som jag ibland uppfattar som hat eller ilska egentligen bottnar i rädsla och/eller okunskap. Rädsla för det nya. Oförmåga att förstå det forskningen säger. Kommentarer som ”Om du inte tycker samma som oss så har du inget här att göra”….det utspelet ser vi ju inte bara i hundvärlden utan överallt där människan finns, heller hur?

Men vi kan vara hur rädda, arga och oförmögna vi vill – forskningen är entydig – inavel leder till nedsatt immunförsvar, ökad risk för cancer, allergier och andra allvarliga sjukdomar som menligt kan påverka hundarnas liv. Idag är det värsta tänkbara scenariot för många att en ras skulle blandas med en annan, inte att risken för recessivt nedärvda sjukdomar får fäste i en ras eller att nedsatt immunförsvar kan leda till en mage-tarm som inte fungerar optimalt, eller att hunden får cancer och dör allt för ung.

Många vill ha det till att jag är emot renrasiga hundar och tycker att jag ska ägna mig åt blandrasavel om jag har dessa tankar. Men de har inte förstått att jag är FÖR raser. Jag älskar att sitta och titta på olika raser, att lära känna olika individer inom olika raser och att jag vill bevara detta. Det som händer i samhället idag är att det blir mer och mer populärt med blandraser och det kan jag till viss del förstå. Men det skulle vara oerhört sorgligt om alla våra raser bara tynade bort, avlades ut, försvann. Det är en stor skillnad på att korsa in nytt genetiskt material för att stärka en ras och oplanerad blandrasavel, i alla fall enligt mig.

Ljus i tunneln

Idag finns det uppfödare runt om i världen som är pålästa, kunniga och fast beslutna om att bevara sin favoritras genom att tillföra nytt genetiskt material, lite åt gången och med rasens bästa för ögonen. De existerar i ganska slutna forum eftersom nuvarande klimat inte tillåter nya tankegångar. Inom dessa forum utbytts massor av kunskap och man skulle kunna likna det vid att någon öppnar ett fönster till ett rum som varit stängt i 100 år. Syret strömmar in och hoppet tänds. Det finns rasklubbar runt om i världen som tagit tjuren vid hornen och ställt sig upp för sin ras och påbörjat inkorsningsprojekt. Våra kennelklubbar har gradvis insett att det inte kommer att gå att fortsätta som vi gjort under så lång tid. Förståeligt nog törs i det närmaste ingen att ställa sig på barrikaden i denna fråga, speciellt inte kennelklubbarna som är beroende av sina medlemmar. Om 20-30 år kommer saken inte längre att vara radikal, vi kommer inte att ha stängda stamböcker, vi kommer att ha friskare och starkare hundar än det vi har idag. Allt som behövs är att vi som pysslar med avel kommer till våra sinnens fulla bruk. Jag vet inte om jag lever om 20-30 år, men en sak vet jag och det är att jag törs kliva upp på barrikaden redan idag och innerst inne vet jag att jag inte är ensam där. Det känns nog bara så just nu.

Om jag ska sluta med avel, kanske du funderar på nu? Nej, jag ska inte sluta avla, men jag tänker inte fortsätta inavla vit herdehund till fördärvet.

För den som är intresserad så bifogar jag ett litet urval av länkar, men rekommenderar att du söker själv efter den forskning som finns:

Framtidens hundar – möjligheter och utmaningar med ett hållbart avelsarbete.  

What are the Consequences of Inbreeding Dogs?

Understanding the Coefficient of Inbreeding

Linebreeding vs. Inbreeding – Let’s be perfectly clear.

The challenges of pedigree dog health: approaches to combating inherited disease.